Studentskiva hos min mammas kompis dotter förra fredagen och jag möttes av blå-gula ballonger. Ballonger som för mig betyder att det nalkas interaktion mellan människor som inte känner varandra. Och jag älskar att beskåda det vackra spel som försiggår, hur det är lite stelt i början, hur folk hälsar på varandra och hur de mumsar i sig sin mat i tystnad.
Sen börjar det.
Någon säger att “maten är god” och alla instämmer och så kommer det: skämtet som mjukar upp stämningen. “Det ääär tur att man är så fit så att maaan kan äta all den här maaaten” säger någon på grovt dalmål samtidigt som han slår sig själv på gubbmagen. Skratt och någon säger att “kärlekshandtagen är bra att ha för att kunna förvara saker i” och alla skrattar igen. Och så fortsätter det sådär, någon säger något skämt som ingen förstår men alla skrattar ändå. Och jag sitter där i mitten på bordet, tyst, vet inte riktigt hur jag ska flika in.
Det här är ett spel som jag inte kan reglerna till. Jag tänker att det måste se ut som att jag har Asperger eller liknande, och så fnissar jag tyst åt det. “Ni ska ba veta hur stort diskberget är hemma hos mig alltså, jag fattar inte var all disk kommer i från, den bara hamnar där liksom” säger någon som älskar att hålla låda och jag förundras över det initiativ till ett helt nytt samtalsämne som hon startat och jag förstår inte vad man ska svara på det. “Ja, jo, det blir disk om man inte diskar” tänker jag och hör min pappa säga “vad faaan, kommer det från yyyyttre rymden eller??” och så skrattar alla igen.
Och jag sitter där tyst i två timmar, lyssnar och förundras, tänker att jag älskar sådana människor, att jag älskar sådana här sällskap. Och jag tänker att det är okej att vara den jag är, det är okej att vara lite introvert. Så länge det inte hindrar mig och i sådana tillfällen älskar jag att sitta tyst och lyssna på Leffes långa haranger om “sin bussresa på Kanarieöarna där chauffören förmodligen hade druckit lika många sangrias som han själv”.
