Vi är 16 år och på väg till soundcheck på Viksängsgården i Västerås. Vi ska gigga på Luciavakan, och varenda snygg brud från plugget kommer vara där. Glitterband till gurorna och tomtemössor till oss, inhandlade. Vi kliver in på gården och går upp till spellokalen på andra våningen. Scenen är tom! Inte ett enda instrument!

-Vart är trummorna, frågar jag teknikern som kryper runt på knä och drar sladd?

-Alla skulle lira på dina sa snubbarna i Stjärnbandet, sa han och kopplade vidare.

Vi hade haft ett bandmöte ett par dagar innan, där alla som skulle spela under kvällen var med. Stjärnbandet var gammelgänget. Minst 25 år hela högen. Det var dom som var huvudakten, och skulle därför spela sist. Under mötet sa dom att alla absolut kunde få köra på deras trummor.

Men nu stod vi här, utan trummor, och utan att kunna soundchecka. Eftersom vi repade på gården, i källaren, trampade vi muttrande ner och började släpa upp mitt set istället. När allt var riggat och klart kom Stjärngänget för sin soundcheck. Jag undrade varför dom inte kommit tidigare och haft trummorna med sig som vi beslutat. Ingen svarade, dom var ju stjärnorna. Vi fick inte soundchecka eftersom vår tid var ute pga att vi varit tvungna att släpa upp mina trummor och ställt i ordning allt. Stjärngänget pekade oss av scenen och satte igång att kolla sitt ljud. Arga och förnärmade gick vi ner i replokalen och svor så det osade.

Konserten och lussevakandet satte igång. Stjärngänget gled runt och lekte Rockstars bland ungdomarna, med trumpinnarna i bakfickorna och sneda inövade flin. Så blev det vår tur. Vi klev up och körde allt vad vi hade. Vårat lilla minifangäng, bestående av nån flickvän, ett par av dennes kompisar, och lite annat löst folk… stod vi scenkanten och hoppade och skrek.

Så slog vi ur sista takten av Level 42:s Mr Pink, och vårat gigg var slut. Scenen släcktes för en 10 minuters paus innan Stjärngänget skulle upp. Jag klev av trumpodiet och såg bort mot M som spelade gitarr i bandet. Bredvid hans förstärkare stod Stjärngängets syntar, 2 stycken, som tjejerna spelade på. En grym idé grodde, utvecklades, tog form, växte och blommade ut inom loppet av 3 sekunder. Jag gick fram till M och hjälpte honom stänga av och rycka ur sladdar. Samtidigt sneglade jag mot syntarna och fick syn på den lilla runda skruv som satt på vardera synts baksida. Pitchknappen, stämmskruven! En hastig blick mot publiken. Stjärngänget var på väg upp på scenen. Snabbt vände jag mig tillbaka, böjde mig ner och låtsades rulla ihop gitarrsladden, samtidigt som jag tog ett steg närmare syntarna. Killarna i Stjärngänget var nu uppe på scenen och gick mot sina förstärkare och mot trumpodiet. Tjejerna stod fortfarande och pratade nedanför scenkanten. Jag sträckte ut handen och vred den ena syntens pitch fullt åt vänster. Tog ett snabbt steg framåt och vred den andra syntens knapp fullt åt höger. Sen vände jag mig om mot M, som flinande sett vad jag gjort, och hoppade leende ner på dansgolvet.

Ljuset tändes och fritidsledaren presenterade kvällens huvudnummer. Dom såg bra ut med lusseband i håret och skinnjackor och allt. Det brusade från gitarrförstärkarna. Med en inövad gest sträckte hela bandet upp händerna i luften samtidigt, medan trummisen räknade in. BAM! Så dundrade dom igång. Och det lät för jävligt. Det tog några takter innan dom upptäckte det själva. Och ytterliggare några innan dom kom på vem som lirade snett. Sångaren gestikulerade till dom oförstående tjejerna, vilka slutade spela. Det blev kaos, och alla la till slut av.

Efter att syntarna stämts upp började dom om. Men det blev aldrig riktig styrfart på deras gigg. Vajade mest runt. Så vi gav dom den slutgiltiga skrevkicken, genom att gå där ifrån mitt under en av deras låtar. Något man bara inte gör.

I replokalen satte vi tummarna i kors och log 16-åriga sataniska leenden. Ingen, hur stor den än är, skulle någonsin få dryga sig med oss! Snyggven!

Fridens yall

Jag lirade bland annat i ett reggaeband på 90-talet. Vi repade och skrev våra låtar i min studio/replokal, belägen i källaren under Gula huset, som under den här tiden tillhörde Västerås bibliotek. Lokalen var stor. 4 rum, och låg hyra. Det enda som inte ingick var parkeringsplats till körsångerskor och röster som kom för att lägga speakrar på radioreklamgrejerna jag försörjde mig på just då.

Det var ett evigt krångel med vaktmästaren för att få ett parkeringskort. Tjat, smicker och mutor hjälpte ibland, oftast inte. Till saken hör att i min lokal stod en gigantisk stor och gammal elorgel. Den måste vägt… som en buss ungefär! Den funkade inte, men lös fint när man slog igång den. Orgeln var bibliotekets, och jag hade i ett svagt ögonblick sagt ja på frågan om den fick stå kvar i min studio till dom hittat en annan plats för åbäket.

En dag skulle en tjej komma och lägga en speak på ett reklaminslag. Som vanligt tjurade vaktis och ville bli trugad. Han hade valt fel dag. Min stubin var kort. Mixerbordet och a-dat bandspelaren hade båda krånglat i tur och ordning. Sladdar glappat och drivisen var säkert också på väg… eller nå´t. Humöret var lågt och jag kände definitivt inte för att smöra. Så här någonting på ett ungefär utspelades vår … kommunikation.

-Du, det kommer en tjej hit och ska prata på en spot. Kan jag få ett tillfälligt p-kort?

–Varför?

… -Som jag just sa, för att hon kommer hit och ska… hon har ingenstans att parkera.

–Nja, jag vet inte. Jag kan ju inte hålla på och dela ut kort till dig hela tiden. Det är bara bibliotekspersonal som får parkera här. Jag slog ihop tänderna och räknade till 1 miljon.

–Ok, men det tar ju bara några minuter.

–Nu ja, men nästa gång kanske det tar längre tid.

Men för i helv… hostning… Hon kommer om en halvtimme ungefär, var lite sjyst nu.

–Du Johan, jag måste börja säga nej nån gång.

–Ok, ok ok ok ok ok… ok…

Jag stirrade ner på mina skor och stoppade händerna i byxfickorna för att inte ta tag i hans skägg och…

- Så är det förstår du Johan, ledsen, men den här gången blir det, nix! Jag såg upp och visade förmodligen tänderna.

–Ok, skit i det då! Behåll dom där jävla korten! Du kan föresten ta dom och trycka upp dom i…

Jag hade vänt mig om och var på väg in i studion igen när jag plötsligt fick se aset!

–Det där vraket då va, som står i min studio och tar plats! Ta bort det!

–Vraket, sa han undrande?/p>

–Ja, vraket, halvskrek jag, elorgeln! För det där är väl er elorgel?

Den sista meningen mina vänner, blev också den sista i den konversationen. För inte förrän ni har försökt säga just den meningen, kommer ni förstå vad som hände. Betänk min ilska! Betänk att jag som ni just gjort, försökte säga meningen gång på gång! Resultatet blev sorgligt nog bara värre och värre. Som att försöka få naglarna att växa fortare genom att bita tag i dom och dra.

Det slutade med att jag slog igen BK30 dörren till studion så hårt att källarväggen krackelerade och ett par tegelpannor på taket 4 våningar upp ramlade ner. Orgeln blev kvar!

Det är tufft att vara Rockstjärna, men ännu värre att vara en Reggaedito.

Fridens folks

Jag har fått tillåtelse av en mycket god vän som jobbar som personlig assistent åt en handikappad man, att via ett enkelt kåseri försöka beskriva hur otroligt viktigt och betydelsefullt han och hans gelikars fantastiska arbete är. Det här är ett enda stort jättetack.

Den personliga assistenten.

Jag föddes i Norrland men hamnade endast ett par månader gammal i fosterhem i Linköping. Det var ett bra hem. Ganska hårda regler, men ingen orättvisa. De jag bodde hos var kärleksfulla och lärde mig en massa om hur man beter sig osv. Fostrade mig riktigt bra helt enkelt. Livet lekte och det började bli dags att utbilda sig. Jag flyttade ironiskt nog tillbaks till Norrland och min födelseort Sollefteå, för att utbilda mig till personlig assistent och allmän hjälpreda åt handikappade personer. Vintern var ingen höjdare så jag jublade högt när skolan var slut och jag klarat alla proven och fick arbete med en gång i Västerås. Jag skulle aldrig kunna tänka mig något annat jobb. Jag älskar människor och gillar den här tillvaron. Jag har jobbat åt samma person sen jag slutade utbildningen för snart 7 år sedan, och det funkar jättebra. Det är klart att vi ryker ihop ibland, men vad annat kan man vänta sig när vi hänger ihop mer eller mindre dygnet runt.

Det här jobbet passar mig perfekt eftersom han jag arbetar åt klarar sig bra utan mig långa stunder på dagen. Vilket ger mig möjlighet att gå runt på kontoret och vara lite social med hans arbetskamrater. Ibland kan jag till och med dra mig undan i något mörkt hörn och ta en liten tupplur.

Fast jag ska inte sticka under stol med att det ibland är riktigt grintråkigt. En del dagar begriper jag faktiskt inte varför jag är tvungen att följa med till hans jobb. Bara en massa möten. Ingenting händer. Fast det är klart, så gott som alltid efter sådana långa trista dagar brukar han vilja ta en lång promenad. Det är det bästa jag vet. Att få gå ut mellan åkrarna och känna alla dofter, hälsa på folk, lyssna på fåglarna och känna solens varma strålar, det är underbart. Då spritter det i benen och jag får verkligen tygla mig för att inte bara ge mig iväg ut i vetefältet och kasta mig på rygg och jubla, inte när jag jobbar.

Jag vet att mitt arbete är betydelsefullt, även om jag själv tycker att det är en självklarhet att hjälpa de som är i behov av hjälp. Lönen är väl si så där, men jag bor gratis hos min uppdragsgivare och äter kostnadsfritt. Så det får väl duga. Vi bor i hus med en ganska mysig trädgård. Finns det något härligare än att få sträcka ut sig i solen på gräsmattan efter en riktigt hård arbetsdag?

Det händer att jag trots strikta order från min uppdragsgivare att inte äta upp bären och frukten i trädgården ändå ger mig på vinbärsbusken och blåbären. Då ni, ska ni höra honom. Ryter som ett lejon och härjar och står i. Men det är det värt ibland, för tusan så gott det är med frukt. Nu har jag legat och slappat i gräset ett tag och njutit av solens varma strålar. Jag hör hur min uppdragsgivare kommer ut på altanen och ropar på mig. Hörde jag… sa han…? Jag hoppar upp och rusar förbi honom in till skålarna. Säg det då, säg det nu! Så kommer de välsignade orden.

”Var så god”

Som sagt, mina krav är inte så stora. Mat, sovplats och regelbundna promenader så är jag nöjd. Ett märgben då och då skadar förstås inte heller.

Bästa hälsningar ledarhunden Teffe.

Tack min vän! /Johan.

- Du, Johan! Jag vill väl egentligen inte anklaga din hund, men…

Min granne stoppade mig för ett par dagar sen när jag skulle ta en promenad med hunden.

- Du vet när jag är ute i trädgården brukar jag ha ett par gamla gympadojjor på mig, ett par svarta. Men för ett par dagar sen när jag kom ut och skulle ha dom, var en borta. Jag har dom ståenmde på altanen.

– Min hund?

– Ja, jag skulle tro det.

– Men han får inte vara ensam i trädgården just nu. Han rymmer.

Jag gick vidare och funderade över hur och när min jycke skulle ha kunnat smita. En gång i och för sig för ett par dagar sen lyckades han pressa upp altandörren som stod lite på glänt. Han är en bushund, men ingen skoätare.

Ett par dagar senare står jag och pratar med en god vän på min garageuppfart, när grannen kommer igen.

- Du, jag måste be om ursäkt. Du vet skon som jag trodde din hund tagit?

– Ja.

– Jo, igår kväll stod den kvarvarande skon på altanen. Men när jag skulle gå och lägga mig, var den också borta. Grannen bakom oss vet du, kom in i morse och frågade om jag saknade en gympadojja. Den låg i hennes trädgård. Och den andra hittade jag en bit ut i min. Och grannen bredvid henne blev för ett par nätter sen av med sina träskor som stod på deras altan.

Medan jag gick in, log jag. Jag visste vem skotjyven var. För någon vecka sen var min kära ute med hunden på en kvällspromenad. När dom kom in berättade hon att medan jycken stod och pinkade mot en buske, dök det plötsligt upp en liten räv en halvmeter bakom hans svans. Vinden låg åt fel håll, så hunden märkte ingenting och pinkade lugnt vidare. Räven stannade till och såg i tur och ordning på människa och hund, innan den lugnt vände och gick tillbaka in i skogsdungen igen.

En blå sandal i vår trädgård fick plötsligt en förklaring! Undrar vems den var, och var räven gör av alla skor?

Fridens folks

Satt ute med några goda vänner och tog en stilla, en ljummen sommarkväll. Vi pratade och skrattade och hade oerhört trevligt. Rätt vad det var blev det tyst runt bordet. Ett svagt skratt, en fnysning, en halv mening. – Men vad… hur ka… Vänta! Någon annan skrattar till. Alla sitter och Facebookar på sina mobiler! –Lyssna på det här ska ni få höra på något kul! En telefon läggs ut på bordet, och en låt spelas upp. Jag tror i alla fall att det är en låt. Mobilernas högtalarsystem håller väl kanske inte toppkvalitet direkt. Det skrapar rätt hårt och distar. Kan vara musik, kan vara en ko som råmar eller en bil som sladdar. Hur som är det rätt fascinerande att man i den lilla manicken har större kapacitet än NASA hade i sina datorer när dom skickade Armstrong till månen.

Jag tycker FB är kul, och älskar den nya tekniken. Att kunna komunisera med hela världen var du än i stort sätt befinner dig, är fantastisk. Man kan t ex skriva låtar ihop med någon på andra sidan jorden, skicka länkar och lägga sång i Kalifornien på förmiddagen och mixa gitarr i Sverige på samma låt på eftermiddagen! Vilken otrolig utveckling!

Jag skulle vilja ta det ett snäpp längre. Ta ut det till krogen! Ha FB-hörn, chattbord! Nu vet jag! En FB-bar! Sätt upp en stor skärm på väggen. Man är tvungen att säga sitt lösen innan man går in. Det finns GILLA-spadar vid entrén som man kan låna och vifta med så fort det är något man … gillar. Det ska bara serveras ETT GLAS RÖTT och GRILLAT! Den som inte HAR MYSIGT, stängs av i 1 timma och får stå ute och vänta. Man får bara prata i förkortningar. Som t ex ”Taxå mkt”Kom ASAP på fm”Ska toa, kissndg”Kila, kl 1, barnvakt” osv. Så fort någon drar fingrarna genom håret registreras det och ovanför personens huvud kommer det ner en skylt från taket som säger Nisse Nissesson har bytt profilbild! I baren kan man hämta knappar med texter som t ex. SINGEL * GIFT MEN FLEXIBEL * SNART FULL * SLUDDRAR MEN NYKTER * RÄTT NYDUSCHAD * RIK * SÖKER * DINA ÖGON LJUGER osv.

Jag tror det skulle funka. Så döper vi baren till, ”Cybar”!

Japp sörni. Fridens folks