När jag var ute och sprang idag(6 km, 29 min) så kom jag på att jag skulle börja skriva och testa stand-up. Jag var helt övertygad om att det var en bra idé när jag sprang. Som så många andra idéer är i det euforiska tillståndet som jag försätts i när jag springer. Jag känner mig stark, kungligt stark, klar i skallen och oövervinnerlig. Idéerna sprutar fram och jag bubblar av kreativitet, det är fantastiskt. Men stand-up alltså, jag vet inte. Vi får se, kanske det är nån form av utmaning som jag behöver? Jag skulle kunna vara en bra stand-up komiker tror jag, kanske t o m väldigt bra men jag är så osäker på om jag vill bära den ångest som skulle vara medpassagerare på en sån resa...?
Jag är en 31-åring i kulturbranschen. Med två barn försöker jag få livet att gå ihop. Jag bor i Västerås och har bil. Jag tycker om att läsa och gå strandpromenader, dock inte samtidigt. Jag kommer skriva om det jag gör, upplever och tänker, ibland med mina barn, ibland med andra, ibland mol allena. Med förhoppning om superhjälte-status ska jag även försöka förändra världen.
