Förväntningarna på Veronica Maggios konsert var minst sagt höga. Satan i gatan är för egen del, utan konkurrens, årets bästa skiva. Och Maggio, som tidigare alltid varit lite för cool för att jag fullt ut ska kunna relatera mig till henne, har börjat te sig mer och mer mänsklig. Ja, förväntningarna kan sägas var skyhöga inför konserten på Konserthuset igår kväll.

Och ändå. Ändå lyckades hon. På 75 minuter fick hon mig att le som en sol med inledande Satan i gatan, att pinsamt frusta till av skratt när hon sa något Maggio-coolt, och att nästan drivas till tårar av Snälla bli min igen. På 75 minuter fick Veronica Maggio mig att bete mig som jag gör under mina värsta PMS-omgångar, men aldrig någonsin har det känts så bra.

Så tack, Veronica Maggio. Tack för den bästa konserten jag någonsin har sett på Västerås Konserthus, tack för att du uppfyllde alla mina högt flygande förväntningar, tack för att du satte igång mina slumrande känslor. Tack för att du är så förbannat cool att vi alla sveps in i det.